Efter tre veckor på neonatal kom vi äntligen hem den 22 mars. Hon hade då ätit själv i några dagar och gått upp i vikt. Det var bra att få vara kvar på sjukhuset så länge men visst längtade vi hem i slutet. Vi hade ett fint rum med bra sängar, skinn fåtöljer som man kunde fälla, kylskåp, tv och egen dusch och toa.

Personalen var helt underbar <3

Den 21 mars var det två år sen vår ängel Gabriel föddes och vi fck permission och åkte upp till fjället och fikade våfflor. Signes först utflykt och första gången hon var hemma hos sig själv i huset. Då fick vi ännu mer hemlängtan...

Jag har ammat och det verkar som jag har mat men hon är ju fortfarande liten så hon orkar inte äta. Så nu har vi gett henne tillägg och det går bra. Jag har börjat pumpa som hon kan få. Det är pappa som ger henne flaska så hon inte ska sluta amma. Förhoppningsvis kommer hon att bli piggare så hon orkar amma hela målet och så slipper vi tillägget. Vi får se!

Nu är vi uppe i stugan på fjället. Här bor också farmor och farfar som blir glada då deras enda barnbarn kommer på besök!!

Hoppas att jag får många läsare med den rubriken. Men till hälften är den sann. Jag ska skriva om sex, dock inte om mängder.

Jag och mannen har faktiskt fått till det några gånger, trots att Bobo bara är knappt tre månader. Kanske har vi kunnat börja så snabbt - tycker jag i alla fall, jag var inställd på ett halvår utan - för att det blev kejsarsnitt.

Det blev alltså av idag, men det börjar bli svårare. Bobo sover nästan bara sitt nattpass mellan 21 och 03 och han är så stor att han kräver närvaro när han är vaken. Vi lyckades få en stund där han läg vaken i sin säng ock tittade på de små mjukdjuren som hänger i mobilarmen. Varannan minut petade jag på djuren så de gungade fram och tillbaka - roligare att titta på då.  Vi höll till i lilla sovrummet intill, så jag sprang upp från älskogen - i början. Det hela tog väl 20 minuter. Men våra första två gånger, efter förlossningen alltså hihi, gick på en kvart vardera, den första med en skrikande baby en bit bort. Det gör jag inte om, men eftersom det var den första kändes det som det var en viktig gräns att passera.

Lisa

Ja så fick jag då äntligen en liten lucka så att jag både orkar och hinner skriva lite...... Våra barn föddes den 12 februari på Malmö KK. En flicka och en pojke, Ida och Malte. Jag födde dem i vecka 40+2 vilket ju inte är så vanligt. Vi hade ju varit beredda i en månad minst. De var beräknade den 9 feb och då hade vi en tid för undersökning för eventuell igångsättning. Efter att ha pratat med barnmorska och läkare bestämde vi oss för att sätta igång dem. De låg båda med huvudet ner så en vanlig förlossning var ju möjlig. Blev igångsatt  tisdag förmiddag och värkarna kom igång direkt. Men onsdag natt kl 03.00 hade det fortfarande inte hänt mer och värkarna hade avstannat så vi fick sova och åka hem onsdag förmiddag för att invänta att det skulle komma igång mer. Snopet. Torsdag morgon hade vi tid för undersökning igen. Då såg de att pojkens huvud låg så långt ner att det inte gick att mäta och att han ínte hade så mycket fostervatten. Altså var det dags för dem att komma ut och jag blev igångsatt igen torsdag middag.  Malte föddes fredag morgon 03.28 och Ida kom 17 min senare. Jobbiga timmar och det tog ett bra tag innan vi hämtade oss. Låg kvar på bb eftervård ett par dagar då mitt hb var väldigt lågt och för att vi fått två. Även min man fick stanna vilket var jätteschysst. Malte var ganska liten, 2300 och Ida 2800.

Men de mår bra och det är så skönt att det är över och att de mår bra. De har nu växt på sig rejält och imorgon blir de 6 veckor.

Är ganska trixigt med maten. Både ammar och ger ersättning och försöker få dem att vara hungriga och mata dem samtidigt. Inte så lätt att komma in i den rutinen. Matningen tar evigheter och vi gick över från drickskål till nappflaska ganska fort. Skönt är att min man är hemma nu de första två månaderna men snart ska han börja jobba igen..... Får väl hitta våra rutiner... Man är glad om man hinner äta och duscha själv mellan mat, blöjor och sömn.

Skönt att höra att ni också mår bra. Känner igen det där med gaser, det kämpar vi också med.

Ha det så bra så länge! kram Anna

Om det inte vore för kaskadkräkningar och gaser så skulle bebislivet vara härligt. Stackars Bobo har hela sitt liv haft gaser och därmed ont i magen, främst på natten. Men när han blivit ca 1 månad började han kräkas vid måltider. Inte varje mål, inte varje dag, ibland inte ens varje vecka. Men i någon sorts intervaller kräks han under några dagar och några gånger per dag. Jag skriver kräks men vad jag borde skriva är kaskadkräks, fontänsprutar. Vi talar om en jetstråle med spyor som når 1,5 meter och lägger en vit gegga på honom, på den som matar, på soffan och en skvätt på golvet.

Vi har precis bytt mat till Enfami, som är bra mot reflux, när övre magmunnen inte sluter tätt. Frågan är dock om det inte är nedre magmunnen som är för trång - ett tillstånd som bara botas med kirurgi. Time will tell. Vi ska på ordinarie läkarkontroll om två veckor. Hoppas vi får svar då. Om knappt två veckor ska han även vaccineras.

Utan gaserna skulle han säkert sova nästan hela natten - istället har han ett sovpass från ca 19 till 23, sedan vaknar han av gaser varje timma till ca halv tre då han får mat.

Kramar Lisa 

Här har det hänt saker. Den 25 februari kom vår tvillingängel Valdemar. Vi var i Sundsvall då min man var där i jobbet. Jag snöt ut honom kan man säga, eftersom han varit död i magen i 10 veckor var han ju liten. Han vägde 127 g och var 20 cm lång. Vi hade där även en fin minnesstund och namnceremoni så det känns bra. Skönt att han kom ut först så vi kunde ha den stunden innan nästa kom.

Vi fick åka till Östersund, vårt hemma BB och jag blev inlagd där den 26 februari. På kvällen den 27 så började det men värkar och sen gick det ganska fort och kl 01.49 den 28 februari dök lilla Signe upp. Hon föddes i vecka 34+0 men vägde 2910 g och var 48 cm lång så hon var en stor tjej.

Nu ligger vi på neonatal avdelningen, hon mår bra men har problem med gulsot och får ligga mycket under solen. Hon får mat via sond men jag pumpar och hon får de jag får och annars donerad bröstmjölk. Men hon ammar varje måltid och förhoppningsvis kan vi sluta med sonden så småningom.

Vi kommer att vara kvar här 1-3 veckor men vi har ett eget rum som är jättefint och vi har Signe hos oss hela tiden. Det är visserligen jobbigt med matning var tredje timme men det går ju, man får sova mellan varven.

Ja, då har jag tillslut bestämt mig för att fortsätta skriva, även nu när baby är "tillverkad".

Just nu sätter han rekord i att sova. För första gången sover han mer än fyra timmar i sträck! Förr har jag blivit orolig när det närmat sig fyra timmar, för genom att han är för tidigt född har vi fått rekommendationen att ge honom mat var tredje timma, och nu på sistone att det kan få gå fyra, kanske fem timmar till natten. Grejen är att han alltid sover bäst sen kväll och det är ju inte natt, så då tänker jag att det är några timmar senare han ska sova längre, inte nu. Men det gör han ju aldrig, sover längre under natten alltså. Där har det först de senaste dagarna blivit tre timmar mellan matningarna, förr var det två! Och tilläggas ska att själva matningen plus blöjbyta tar cirka en timma.

Med matning menar jag flaskmatning. Oj, nu snörvlar han lite, jag får lov att vara beredd. En av nackdelarna med att inte amma är att man måste ligga före, eftersom det tar kanske 4-5 minuter att fixa maten. Men det finns många fördelar. Eftersom han kom för tidigt var han dålig på att suga och ta bröstet. Efter att ha matat med...

Nu har han ätit och jag väntar på att se om han vill sova eller ha en slurk till. Och hoppas på att han inte ska ha gaser, men det har han nästan jämt vid/efter matning. Vad göra? Jo, ta upp och köra det klassiska med klapp på ryggen. Och ha honom upprätt en bra stund (20 minuter?). Svårt när man själv vill sova, alltså gör jag det FÖRBJUDNA. Han får ligga på mage mot min mage och så sover vi båda två. Det känns som det är det mest "naturliga" sättet att sova som finns. Hur ska jag annars kunna sova med en baby som ligger ner på rygg och vrider sig i smärtor p g a gaser?

Ja, han kom alltså för tidigt och på BB började vi mata honom med urmjölkad bröstmjök (råmjölk) i litet medicinmått som han lapade ur. Men efter några dagar (var 6 dygn på BB bland annat p g a kejsarsnitt) sa de att han måste få i sig mer mat så då fick vi börja med flaskmatning. Detta gjorde att han aldrig riktigt ville ta bröstet. Hemma försökte jag sedan amma honom. Kanske att han sög 10 minuter vid 4 tillfällen under två veckor. Han åt urmpumpad bröstmjölk och ersättning. Så när han var drygt 4 veckor kom mina reumatiska besvär tillbaka och jag bestämde mig raskt för att börja med min medicin och därmed sluta ge honom bröstmjölk. Det kändes lite trist, eller mer än så först.

Men nu i efterhand är jag glad att han aldrig tog bröstet ordentligt. Som nu är behöver jag inte vänja honom av med det. Inte kul att vara baby och så har mamma mjölk som man har druckit men som man nu inte får dricka. Slutet gott allting gott. Men intressant är att ingen har tänkt på att säga till exempel detta - att det blir svårt att vänja honom av med bröstet, sen när du ska börja med medicinen. Och alla på BB och min barnmorska vet att jag måste ta medicinen förr eller senare. Det har hela tiden bara varit en fråga om tid. Några veckor eller möjligen en månad eller två. Nu blev det en månad knappt och det är egentligen mer än jag kunde räkna med. Min barnmorska vägrade ge mig svar när jag frågade om flaskmatning under graviditeten. Klart att du ska amma... Vad hon inte fattade var att jag adrig kunnnat räkna med att amma 4-6 månader. Att jag måste flaskmata. Amningshysteri, JA. En klar fördel med flaskmatning är att min man kan mata honom och jag kan åka in till stan i några timmar. Till exempel för att köpa babykläder. Han växer ur de han har fort!

NEJ, dags att sova. Förresten kommer jag kalla baby för Bobo. Han heter Bo, men har ett annat tilltalsnamn som är mycket ovanligt, färre än 200 heter så i Sverige som tilltalsnamn. Jag är vill inte att han ska kunna bli "hittad" på nätet. 

Kramar till alla, kommentera gärna.  

Nu börjar jag tröttna... jag har varit helt sjukskriven sen 31 aug förutom fem veckor som jag jobbade 25 %... ligger mycket och orkar inget. Inte så konstigt då min kondis är nere på noll... har 8 veckor kvar...

Kul att höra från er!! Jag är nog mer aktiv på nätet än vad ni är...

Jag förstår din frustration Anna, alla säger oj, är det tvillingar då kommer du inte gå så länge. Ska du ta kejsarsnitt? Det var nog de vanligaste folk sa till mig. Jag vet flera som gått tiden ut och längre ändå och så vanligt är det ändå inte med kejsarsnitt mer än om de kommer på tok för tidigt.

Vår lilla Knoll är nog på väg att vända sig men har ångrat sig några gånger... ligger på tvären och gillar inte då jag ligger på sidan oavsett vilken. Sparkar ofta mycket och det gillar jag. Vi håller oss mest hemma men nu har mitt blodtryck börjat gå ner och det är ju bra. Doktorn är mycket nöjd med Knoll och för två veckor sen vägde bebisen 1882 g och det är + 21,5 % och det känns bra. Ska dit igen på ultraljud den 15 februari så då får vi se hur det ser ut.

Jag är också nyfiken på din lille bebis Lisa!!

Hejsan! Stort stort grattis till er, Lisa!! Vad ska er pojke heta?

Vi går här och väntar fortfarande och jag är i vecka 39+5. Vi har varit beredda i en månad nu på att de skulle komma för det såg så ut vid jul. Pojken var lite liten och flickan låg med rumpan ner. Vi har gått på flera tillväxtkontroller på kk i Malmö och på specialistmödravården och kollat så att de växt och fått näring som de ska och tagit ctg. Efter jul hade flickan vänt på sig och de hade växt på sig ett halvt kilo var så allt pekade på att jag kunde föda normalt. Sedan har vi gått här och väntat.... Har haft en del förvärkar och trott att det var dags men sedan har de avtagit igen. Har mått illa en hel del i samband med värkarna och har fruktansvärd halsbränna. Är ganska så tungt nu och imorgon är det "vårt ankomstdatum". Har tid till förlossningen imorgon och då får vi se om de tycker att vi ska sättas igång. Är väldigt pirrig och nervös för detta samtidigt som det känns att nu är det dags....

Hoppas allt är bra med dig också Carina.

kram Anna