Jaha. Då var jag nästan frisk igen. Frisk från lunginflammationen vill säga. Istället märker jag av mina vanliga "småkrämpor". Genom att jag inte rört mig eller ansträngt mig särskilt mycket har dessa inte känts besvärande. Men nu, när jag tar promenader, längre för var dag, kommer krämporna. Idag hämtade jag Bobo för första gången på drygt 3 veckor tillsammans med min mamma. Det verkade som om Bobo blev glad över att jag kom och inte bara mormor. Om allt går som det ska så hämtar jag på måndag också och därefter får jag lämna nästan varje morgon samt hämta vissa dagar. Sånt är vårt liv just nu.

Och sedan ska man jobba heltid. Hur ska det gå till? Eftersom jag är arbetslös måste jag i princip ha ett heltidsjobb. Kan inte börja med att säga: jo, förresten, jag ska bara jobba 80 procent... Och hur ska jag hinna träffa Bobo då? Jag lämnar på morgonen, vi får alltså äta frukost tillsammans. Brukar inte vara den trevligaste tiden på dagen; morgonstressen. Bobo till dagis, jag till jobbet. Pappan hämtar, så tidigt som möjligt. Klockan tre, fyra? Jag har förmodligen lämnat vid åtta för att börja jobba nio. Jag måste alltså fortsätta jobba till klockan sex, hemma framåt sju alltså. Bobo går till sängs vid åtta!!! Och han har varit på dagis i 7-8 timmar. Han är drygt 2 år. Så är det för många, men det är väl ingen tröst. Vem mår bättre av att andra har det lika illa? Inte jag i alla fall. Vi får vara väldigt glada över att han trivs på sitt dagis.

Jag är sjuk. Rejält. Lunginflammation. Har haft det förut, men inte som vuxen.

Det började en söndag för snart tre veckor sedan. Jag hostade. Bara det. Måndagen hostade jag också, men var helt arbetsför (fast jag är ju arbetssökande). Tisdagen kom och gick. Jag fick feber ihop med fortsatt hosta, torr. Sjukanmälde mig på internet, f-kassan. Onsdagen steg febern, jag hoppades hela tiden att brytpunkten skulle komma, att det skulle vända. På onsdagmorgonen tog jag taxi till dagis för att lämna min 2-åriga son. Min mamma hämtade honom på eftermiddagen. Passa dig så du inte får lunginflammation, sa hon. Samt att jag skulle gå till läkare. Jag bestämde att är jag inte bättre i morgon så ringer jag tidigt till vårdcentralen och fixar läkartid till samma dag. Det var bra att jag tänkte så - en mental förberedelse.

Natten mellan onsdagen och torsdagen var svår. Jag hade fortfarande hand om Bobo på natten (vilka idioter vi är, min man och jag) trots feber på 39 grader, som var så hög trots att jag åt febernedsättande! Jag vågade inte lägga mig "mellan" intag av febernedsättande, utan bara när jag tagit och det verkat. Jag var orolig för hur hög feber jag skulle ha. Vid tretiden väckte jag min man som "tog över" Bobo. Jag la mig äntligen i en riktig säng (vågade inte ligga med Bobo p g a hostan, tänkte att han måste få sova) och sov. Vid sex vaknade jag (eller väcktes av min man?) och tog tempen. 40,2!!! Då hade jag tagit två treo comp vid tretiden.

För första gången i mitt liv visste jag att nu måste jag till akuten. Efter lite funderande gav jag mig av i taxi själv - jag var helt klar i huvudet, jag yrade inte. Min man stannade med Bobo för att sedan ta honom till dagis och komma efter. Han hade ringt min syster som skulle möta upp vid St Görans akut. Hon och jag kom dit ungefär samtidigt. Det gick fort att skriva in sig och få lägga sig på en brits. En läkare, ung, kom också ganska snabbt. Sedan tog det tid. Prover togs och jag lungröntgades. Läkaren frågade mig om jag ville stanna. JA! sa jag. Men han var osäker på om jag skulle få det. Tyckte att det var konstigt att jag var så medtagen, snabbsänkan CRP var tydligen låg. Det var viktigt vad infektionsläkaren på avdelningen skulle tycka om hans beslut att skicka upp mig. "Som tur var" hade jag dålig syremättnad så jag fick ligga på en brits i korridoren i kanske fyra timmar (först två timmar lite undanskuffat med skynke för) innan jag kom upp på avdelningen. Där var det inget snack! Dropp och syrgas, lite senare antibiotika i tablettform, blodprov. Jag låg där tre dygn! Snabbsänkan var vid något tillfälle över 200, men när jag åkte hem på söndagen var den nere på 71 (ska vara nära noll). Hade eget rum (p g a infektionsrisken) så det var ganska "trevligt" att ligga där.

Men på måndagen började jag känna mig sämre. På tisdagen går jag (åker taxi) till min husläkare som tycker att antibiotikadosen borde dubblas. Snabbsänkan har stigit till 79. Senare på tisdagen ringer de från St Göran och säger att jag ska byta antibiotika. Jag har tydligen TVÅ olika bakterier. Min man får åka och hämta, tack för att jag fixade fullmakt för länge sedan. Fredagen mår jag fortfarande inte så bra, hostan har blivit värre. Vågar inte vänta under helgen (har tid till husläkaren måndag) utan träffar en annan husläkare. Allt verkar ok, eller snarare inget har tillstött, snabbsänkan nere på 29. Jag blir lugnare. Åter måndag är snabbsänkan nere på under 10 och på tisdagen avslutar jag antibiotikakuren. Nu har jag istället sedan några dagar ont av hostan, ont i bröstkorgen, förmodligen musklerna. Tar smärtstillande, hjälper sådär. Idag fredag är hostan nästan borta, smärtan nästan också. Nu är det vila och dricka mycket som gäller för at bli frisk. Jag är sjukskriven drygt en vecka till.

Under hela den här tiden, sedan jag åkte in, har min man skött allt. Haft Bobo på nätterna, lämnat honom på dagis på morgnarna vid 8 (varit tvungen att börja jobbet två timmar senare än vanligt). Sedan har min mamma oftast hämtat från dagis vid 14 och stannat till min man kommit hem vid 16.30 Min man har fortsatt ta allt, blöjbyten, mat. Handlat mat, tvättat. Jag har varit tvungen att klara mig själv. Det skulle varit så skönt med en man som hade gjort en kopp te åt mig med mera, men han har helt enkelt inte orkat. Jobbigt för mig, mest psykologiskt. Jag har känt mig utlämnad, att ingen tar hand om mig. Inga marginaler. Jag känner mig också stressad att jag ska bli frisk snarast. Det är jobbigt för honom att lämna på morgnarna, han har fasta arbetstider och kan inte jobba in något senare. Måste alltså ta ledigt hela tiden.

Nej, nog med "gnäll". En kusin till mig, som har man och en liten dotter yngre än Bobo, har fått hjärntumör! Lite perspektiv.