Jaha. Då var jag nästan frisk igen. Frisk från lunginflammationen vill säga. Istället märker jag av mina vanliga "småkrämpor". Genom att jag inte rört mig eller ansträngt mig särskilt mycket har dessa inte känts besvärande. Men nu, när jag tar promenader, längre för var dag, kommer krämporna. Idag hämtade jag Bobo för första gången på drygt 3 veckor tillsammans med min mamma. Det verkade som om Bobo blev glad över att jag kom och inte bara mormor. Om allt går som det ska så hämtar jag på måndag också och därefter får jag lämna nästan varje morgon samt hämta vissa dagar. Sånt är vårt liv just nu.

Och sedan ska man jobba heltid. Hur ska det gå till? Eftersom jag är arbetslös måste jag i princip ha ett heltidsjobb. Kan inte börja med att säga: jo, förresten, jag ska bara jobba 80 procent... Och hur ska jag hinna träffa Bobo då? Jag lämnar på morgonen, vi får alltså äta frukost tillsammans. Brukar inte vara den trevligaste tiden på dagen; morgonstressen. Bobo till dagis, jag till jobbet. Pappan hämtar, så tidigt som möjligt. Klockan tre, fyra? Jag har förmodligen lämnat vid åtta för att börja jobba nio. Jag måste alltså fortsätta jobba till klockan sex, hemma framåt sju alltså. Bobo går till sängs vid åtta!!! Och han har varit på dagis i 7-8 timmar. Han är drygt 2 år. Så är det för många, men det är väl ingen tröst. Vem mår bättre av att andra har det lika illa? Inte jag i alla fall. Vi får vara väldigt glada över att han trivs på sitt dagis.