Usch, dagisstart.

Första dagen som gick så bra. Jag hade ansvaret och både jag och Bobo var med hela tiden. Jag bytte blöja, jag åt med honom, jag satt på en bänk ute och såg på när han lekte.

Andra dagen som jag mådde så dåligt efter. De hade ansvaret, jag var inte med alls inne, de bytte blöja. Jag hade hans mat (pga allergier) så jag lyckades få äta med honom.

Tredje dagen tog jag ett snack, men det blev ju lite snabbt på trappan. Det verkar som de inte har något mellanting. Antingen är man med eller så är man inte med. Att ha det som jag ville, att man höll sig i bakgrunden och fanns där och såg på, nej det gick inte. Det skulle störa de andra barnen! Även att sitta ute på en bänk skulle störa dem så de också ville ha sin mamma eller pappa där. Hur nu de kan se att jag är en mamma och inte till exempel en resursperson. Och äta så var man antingen där och matade honom eller så var man inte alls där och såg inte hur han åtOch missförstånd. De tycks tro att jag vill ha koll på Bobo, när det är så att jag vill att Bobo ska veta att jag finns där. Herregud, vi talar om andra och tredje dagen på ett helt nytt ställe för en som är drygt 1½ år gammal. Istället för att vara på bänken ute vill de att jag ska sitta inomhus i ett rum - men du kan se ut genom fönstret.

Over and out.

Det närmar sig med stora steg. Fem veckor kvar. Mindre än. Bobo ska börja på dagis (jag säger så, så det så!). Trots att han ska börja med korta dagar hela hösten - om allt går som planerat - så känns det "obehagligt". Slut på en sorts tid, början på en ny. Förhoppningsvis lättare. Men svårare, bland annat för allt jox med mat. Fortfarande är specialgröten hans basföda så personalen får vackert stå där och blanda pulver och varmvatten åt honom, bara honom. Vad han mer ska äta blir svårt. Vi har ännu inte hittat någon frukt eller grönsak han tål och vill äta. Hans lilla mage är extremt känslig. I går fick han lite mer mat än vanligt vid varje mål för han var hungrig (vi pratar om 1,2 eller 1,3 dl gröt istället för 1,1 och 0,8 istället för 0,7) och i natt var han vaken i tre timmar och hade ONT, mellan 00 och 03. Men totalt blir det ju mer mat än vanligt.

Det regnar och pappa och Bobo är ute. Bobo i sina nya stövlar. Jag hoppas han hittar många pölar att plaska i. Själv ska jag snart iväg och träna. Jag har haft ett uppehåll men då sa ryggen ifrån. Lite läskigt, jag vill inte få ryggskott igen. Och för min man var tiden jag hade ryggskott och alltså inte kunde ha hand om Bobo på natten den värsta i hans liv!!! Annars är livet ok. Ja, ok, men inte mer. Jag har dåligt med riktig glädje. Något är det eller så är det "bara" allt jobbigt som nu tar ut sin rätt. Nu har vi båda tid och ork att må dåligt.

Det blommar nu. Bildlikt talat. Bobo har oftast inte ont på nätterna sedan nästan tre månader och min man mår bra. Själv kunde jag gärna sova lite mer (Bobo sover smärtfritt men oroligt och vaknar ganska ofta). Det här blir ett kort inlägg. Mannen är och handlar (han vet inte att jag bloggar, några hemligheter måste man ha i ett äktenskap) och Bobo klänger vid datorn. Ska försöka skriva oftare nu när jag skrivit när lösenordet på ett papper vid datorn istället för att bara ha det i en pårm i ett skåp i ett rum där Bobo sover...

Kram till alla från Lisa

Sent omsider kommer så ett inlägg. De trogna som går in varje månad måste ju få något nytt.

Vi har/haft det för jävligt. Lång historia kort - sömnproblemen för Bobo har fortsatt, min onda rygg likaså. Från årsskiftet var det tänkt att jag skulle träna och sova och min man ta hand om Bobo (natt som dag i princip) och jag söka jobb. Men det jag inte klara fysiskt, klarar min man inte psykiskt - att ta hand om Bobo på nätterna, när han har ont och inte sover. Han fick självmordstankar av en jobbig natt...

Genom att Bobo går till allergiläkare på sjukhus så kan vi få gratis psykologhjälp. Vi har gått kanske fyra gånger nu och det är bättre. Vi tar halva nätterna var istället för att man har 1-3 hela. Jag tar givetvis hundgörat (vill inte att min man ska må som för ett tag sedan) som är fram till tre på natten, sedan väcker jag min man och så får jag sova några timmar.

Men sedan en vecka tillbaka - så har Bobo inte ont! Han vaknar och bökar, vrider sig som förut, men utan smärta. Vi har gjort några ändringar i hans mat så nu återstår att vänta ett tag och sedan återgå till det som var innan och se om han får ont igen. Men dock! Himmelriket är nära!

Och vi ska byta allergiläkare. Sist vi var där början av mars sa hon att hon inte trodde att han hade ont!!!

Klart slut.

Lisa

Det var länge sedan sist. Såg att Carina ska till Riga igen och blev uppmuntrad att skriva igen. Här är det jämna plågor. Fortvarande ingen lösning på Bobos nattliga smärtor. Ibland har han så ont att det är tortyr för föräldraöron och då gråter jag.

Vi har dessutom fått en liten kille med många allergier. Han fick utslag över hela kroppen i somras när han åt mannagrynsgröt (vete) på vatten. Sedan tidigare var han misstänkt allergisk mot komjölk. Vi åkte in till Södersjukhusets barnakut och han fick adrenalinspruta och allergimedicin. Samt uppsatt på väntelista för besök hos specialist. Lång historia kort - där är vi nu, han har varit på besök i oktober och i november. Bobo är allergisk mot vetemjöl, råg, mjölk, ägg, jordnöt, eventuellt mot havre och soja. Dessutom är han allergisk mot katter och vi har två! Problemet är att läkaren lovat att ta hela ansvaret för honom, även för gasproblemen på natten, men allt hon gör är att tjata om katterna (ha dem inte kvar!). Vad bryr jag mig om att han har eksem och kliar sig i ögonen, att näsan rinner? När han varje natt har mer eller mindre ont i timmar och jag sover högst två timmar i sträck. Först fick han medel mot förstoppning och blev lite bättre (kan sova två timmar i sträck minst en gång varje natt), sedan fick han medel mot magsyra/magsår. Och så inser jag plötsligt att vad fan ska han med det till? Det är ju gaser han har! Framgick inte det vid våra beskrivningar? Läkarbesöken är så tajta och därmed stressande att mycket missas, t ex hur snabbt medicinen kan tänkas hjälpa.

Nu har jag gått "bakom ryggen" på henne och pratat med övergurun om att vi måste få kontakt med specialist innan jul.

Det här får räcka. I övrigt mår han bra. Kryper, är otroligt stark i armarna och mentalt. Glad och pigg.

Nu är det dags för att åka till Riga igen. Jag tog nedregleringssprutan den 20 oktober, började med östrogen den 3 november och ska göra embryo transfer den 24 november.

Allt ser fint ut och nu hoppas vi att två av våra frysta embryo överlever, vi har tre. Sen är det bara att ruva försiktigt... kanske inte lika lätt denna gång då jag har en  dotter på nio månader hemma.

Håhå!

När man tror att man har det jobbigt får man det ännu jobbigare. Efter barnläkarbesöket jag skrev om senast - som var värdelöst - fick vi kontakt med annan bättre läkare. Men fortfarande finns ingen hjälp och minst av allt någon bot för Bobos gasbesvär. Våra nätter är alltså fortsatt jobbiga. men min man har semester så jag har kunnat sova tidig kväll som vanlig, kanske mellan 19 och 23 och sedan som extra sömn mellan 5 och 8 på morgonen. Uthärdligt.

Och så. I söndags morse. Jag sätter mig på toaletten och kissar. När jag ska resa mig upp går det inte. Jag sitter på toalettstolen i 1 h, med treo comp (starkt smärtstillande) i kroppen. Sedan sitter jag på en stol strax utanför badrummet i ytterligare 3 h. Det enda jag kan göra är att sitta och att med hjälp av en hög kattställning (för klös av klor) häva mig upp till halvstående. Att resa mig upp helt är omöjligt. Dock, tillslut släpper det. Jag kan gå, med smärta. Dagarna är uthärdliga särskilt eftermiddagarna - när man blivit varm i de i värmen obefintliga kläderna - men nätterna är svåra. Min man måste ta hela nätterna för jag kan omöjligt ta mig upp tillräckligt fort när Bobo vaknar, och jag kan omöjligt gå omkring med gasattacks-baby. Så nu hoppas vi att det löser sig med sjukskrivning för mig i en vecka eller två och att han är hemma från jobbet med föräldrapenning. Jag har varit till läkare och ska till sjukgymnast imorgon. Den akuta fasen är jag inte så orolig för - men hur ska jag klara och orka allt bärande och all sömnbrist sedan när jag är hyfsat bra och min man måste jobba igen???

Klart slut för denna gång Lisa och Bobo

Tillslut har vi fått nog och ska på barnläkarbesök i övermorgon. Som jag tidigare skrivit så har han gaser. Det har inte blivit bättre med åldern. Han har ett enda sovpass i spjälsäng under dygnet och det är tidig kväll, oftast mellan 20 och 24, men ibland bara till 22. Resten av dygnet sover han bara över min eller pappas axel och när jag promenerar med honom i bärsjal.

Så i måndags för en vecka sedan var vi på akupunktur för spädbarn, men akupunktören sa att hon inte trodde hon kunde hjälpa honom. Hon trodde att han hade komjölksproteinallergi eftersom han var torr och röd i ansiktet (ihop med symptomen gaser och nästan diarré). På inrådan av henne och även BVC (som inte kunde göra något, inte heller ta blodprov) har vi börjat med mat för denna allergi. Än märks ingen skillnad förutom att han efter tre dygn börjat få lite hårdare avföring. Bara det inte blir som med maten Enfamil som vi prövade i drygt en månad. Han blev hårdare i magen och fick ont av det med påföljd att han skrek av smärta (normalt kvider och vrider han sig "bara").

För egen del är det jobbigt. Jag är visserligen uppe i varv och klarar det betydligt bättre än jag hade trott. Vem hade kunnat ana att man överlever ganska bra på tre timmars sömn per dygn plus lite slummer sittande i soffan? Jag går och lägger mig klockan sju varje kväll och sedan får jag sova två, tre, fyra eller någon enstaka gång fem timmar. Han sover inte längre på min mage så det är all riktig sömn jag får.

För övrigt är den stora utvecklingen hans "prat". Han pratar med läten av olika slag med oss, sig själv och med döda ting såsom böckerna i bokhyllan som han hela tiden älskat att titta på. Men när de inte svarar honom blir han arg och frustrerad (vår tolkning, han låter så). Han har en liten mjuk kanin som låter när man skakar den. Den pratar han mycket med. Jag skakar den och låtsas vara kaninen som pratar till honom med pipig röst. Ofta blir han mycket exalterad då, fäktar och darrar med armar och ben.

Klart slut för denna gång.

Lisa och Bobo