Känner mig lite nere i min ensamhet och i dåligt väder på andra sidan glasrutan. Börjar hösten nu? Den grå, regniga hösten? Hittills har det ju varit något som nästan inte kan kallas höst, med vackert och varmt väder. Dessutom väntar jag på besked om ett jobb jag sökt. Jag behöver verkligen börja jobb - är nu arbetslös, eller arbetssökande som det heter på modern svenska (tänk städare/lokalvårdare, kalhygge/föryngringsyta, miljötekniker/sophämtare). Vi bor så vackert, nära till både vatten och natur, mest lugn villabebyggelse (fast vi bor i hyreshus). Och ändå vill vi flytta! Det är för lugnt. Här finns ingenting utom en liten ICA-affär. Vi måste åka in till stan för att få lite folkliv. Som tur är finns det ett bra fik på gångavstånd, där har jag och Bobo suttit många gånger, ibland med pappa C. också. Vid två hämtar jag den lille idag (som oftast). Vad ska vi göra sedan? In till stan eller softa hemma? Kanske fiket jag just nämnde och lekplatsen i närheten?

I söndags, alltså igår, var farmor här, hon bor i en annan stad. Vi gick till dagiset för att visa henne det. Bobo såg mycket konfunderad ut. Stackarn, han undrade väl var alla barnen var.

Bobo har gått på sitt nya dagis i drygt tre veckor, men det känns som längre. dessutom har han varit sjuk måndag, tisdag och onsdag denna vecka. Allt är mycket bättre här. Inskolningen var fyra dagar då jag var med hela tiden och dag fem lämnade jag honom helt. Från 9 till 14 går han på det nya dagiset. Lunchen är tidigare, sedan sover han i sin vagn inomhus (de andra barnen sover i ett rum på madrasser), och så äter han mellanmål. Ibland hinner han ut innan jag hämtar honom. Den stora skillnaden är nog att han är glad. Inomhusmiljön på detta dagis är mycket bättre/roligare/intressantare. Utomhusmiljön kommer aldrig kunna bli som på andra dagiset som hade en jättefin och stor naturtomt - men Bobo gillar hur som helst att vara ute. Han går omkring på gården och drar på stora grävmaskiner eller en vagn. Och vi kan prata med personalen. Och de är intresserade av honom och av att lära känna honom.

I fredags när jag hämtade Bobo började han gråta/gnälla när han fick syn på mig. Alla barn var i hallen och skulle få kläder på sig för att gå ut. En i personalen var sjuk så det var lite stökigt. Jag tänkte att han gnäller för att det är varmt och jobbigt. Vi kom ut och han slutade låta. Men så fort något gick honom emot så gnällde han igen. Jag stannade till vid en lekplats på vägen men han ville inte leka. Jag hade tänkt åka till stan och fika men vågade inte när han betedde sig så konstigt, han brukar inte gnälla. Jag och en i personalen hade till och med pratat just den morgonen om att han var så glad och nyfiken. Vi fikade i närheten och kom hem ca 1½ timma efter att vi lämnat dagis. Bobo hade svårt att gå så jag bar honom uppför trapporna - jag tänkte att han fått en sten i skon. Något gjorde i alla fall att jag tog tempen på honom när jag bytte blöja. Han hade 39 C! Bobo har aldrig förr haft feber (vad vi vet). Stackarn, och mamma som släpar ut honom på fik... Det blev en orolig kväll och natt, men temperaturen sjönk för att sedan stiga till 39 igen kvällen därpå. Men inte högre, och han hade inget annat förutom snuva och hosta som han haft en vecka innan.

Bobo pratar inte än och om drygt en vecka ska vi till logoped...

För övrigt passar jag på att gratulera Carina till hennes tvillingflickor. Stort GRATTIS!

Vårt försök i november gick inget bra. Inga av våra embryo överlevde men vi hade tur att vi fick donerade embryo. Nu hjälpte inte det för jag blev sjuk, vi hade ju en parasit i dricksvattnet i Östersund. Så jag blev magsjuk i Riga och sen var jag magsjuk som övergick i en influensa så jag hostade nog ut dem...

I februari åkte vi tillbaka och gjorde ett nytt färskförsök och då gick det desto bättre. Det visade sig på första ultraljudet att det var trillingar. Vi satte tillbaka två embryo och det ena hade delat sig. Vi valde att åka till Lund och göra en reducering, så det blev två istället. Det var ju risker med det men det är ju också risker med att få tre. Dessutom har vi redan en tjej som skulle fylla ett då vi åkte till Riga.

Denna graviditet var helt annorlunda än de andra. Oron var inte alls så påtaglig som innan och jag mådde inte illa. Istället hade jag foglossningar och otroligt ont i magen. Så jag var otymplig och orörlig och det var inte kul att ha hand om en liten dotter. Hon tyckte jag var tråkig...

I vecka 34+0 gick vattnet. Jag var själv hemma med dottern då mannen var 30 mil bort på tjänsteresa. Jag tog dottern med mig och åkte till förlossningen. Jag blev så rädd om det skulle ha hänt något med barnen och då kändes det bättre att ha dottern med sig som stöd än ingen alls. Nu visade det sig att vattnet hade gått och jag blev inskriven på BB, det stoppade inte denna förlossning då jag hade passerat vecka 34. Barnvakten kom och hämtade dottern och jag ringde mannen och sa att han fick komma hem. Han kom till lunch men det hände inget. Det satte igång vid 23-tiden och mannen kom in. Det gick fort och jag hann inte med någon ryggbedövning. Jag kom in på förlossningen 01.20 och 03.10 kom Irma och 03.36 kom Elvira, de 29 september. De vägde ca 2400 g och 47 cm långa. Det var lika stora som en enling är i denna vecka. Det gick bra utan bedövning men sen kom inte moderkakan ut denna gång heller... utan det blev operation igen.

Mannen fick gå upp med tjejerna på neanatal då jag hamnde på operation. Jag fick komma upp sen och jag var mycket piggare efter denna förlossning. Men fick stanna kvar på BB ett dygn till innan jag fick flytta upp med familjen. Dottern var hos barnvakten och sen kom farmor och farfar och hade hand om henne några dagar. Tjejerna fick sond och låg på värmebädd men de började amma bra. Vi hade lite dippar både de och jag då vi hamnde i tröttveckan men sen vände det fort. Vi var kvar i två veckor och har nu varit hemma en vecka. Det går bra, de ammar, ibland dubbelammar jag men ofta en och en och de verkar nöjda. Stora syster är stolt och vill gärna vara med. Hon är på dagis om dagarna och det är bra så hon får leka av sig lite. Så nu har vi triss i tjejer och nu räcker det. Men jag är lyckligt lottad över att det finns äggdonation.